Kollade mitt CSN idag. Jag tror jag har hamnat i den värsta mardrömmen man kan hamna i som student i ett avlägset land: Man kan inte lita på posten. Jag skickar in studieförsäkran efter studieförsäkran och inget av de kommer fram, inte ens när man skickar rekommenderat. CSN har inte ens fått in min ansökan till sitt kontor. Dom har alltså inte ens sett på mina papper. Och mina pengar? Well... dom försvinner, mer och mer...

För första gången på nästan 11 månader åt jag ketchup till pastan i förrgår. Efter att inte ha ätit ketchup på över ett år; så blev man givetvis lite beroende, och plötsligt så insåg man ketchupens riktiga potential inom matlagning.
Jag fann denna röda heliga flaska i en butik nära tågstationen; en butik som säljer utländska varor, för skyhöga priser, men jag tyckte då (och tycker fortfarande) att 500g ketchup var värt de 2500yen (230kr) som flaskan kostade!
Det var förvisso ingen svensk ketchup, men en finsk version som nästan är identisk med den svenska Felix Ketchup (heter det så? Glömt namnet :S).
Att trycka på flaskan, se den röda såsen komma ut, ringlandes som en orm över pastan…

I alla fall, det började med pasta och köttfärssås, som blev sjukt mycket godare med finsk ketchup istället för den japanska versionen som är mer som tomatpuré. Dagen efter åt jag kött (Yakisouba), grönsaker och ris – givetvis med ketchup till! Smakade gudomligt på riset (men kanske mest för att det var andra gången på 11 månader), och idag vet jag inte, men jag måste hitta på en maträtt som man kan ha ketchup till!
Jag vågar dock inte riktigt testa med nudlar, det finns ju ändå trots allt en gräns; men kanske ändå… man kan ju inte hata något som man inte prövat! Och då menar jag japanska nudlar (Udon eller vanliga ramen nudlar), inte dessa nudlar som man kan köpa i Sverige för 5kr…

Har fått huvudvärk av värmen, och förmodligen simhud mellan fingrarna och tårna, med så mycket fukt i luften så kan du ju simma till skolan, men trots allt det där så skall jag ut och spela tennis med några vänner vid 7. Vi får väl se vem av oss som först dör av värmeslag! XD
När det gäller min frånvaro i skolan så har jag antagligen rekord, 1 skolkdag förra året den 23/08 2011 (och två förseningar på vardera 5min), och en sjukfrånvaro (pga pollenallergi) den 3/05 2012, totalt sett 99,86% närvaro och 0,14% frånvaro på 11 månader… Måste väl ändå vara nöjd med mig själv, trots att förra månadens prov sket sig fullständigt, om man skall vara ärligt :D
Kanji proven går dock alltid på 100% av 100% :P

や、食べましょう！　食べる！！！

あとで宿題をする。。。　石川さん、遊ぶな！

Som titeln säger... här kommer det lite nya bilder från Japans första snö, som skedde exakt den 2011/12/16!

Kan ni tänka er, sist jag skrev på den här bloggen, så var det varmt ute, och man kunde gå i shorts och T-shirt...

Ush vad tiden går snabbt :)

 

 

 

 

Och lite senare så såg det ut ungefär så här:

 

 

 

 

 

Nu blir det till att fortsätta med pluggandet till måndagens jätteprov... vi kanske synes igen!

 

Som sagt; jag failade faktiskt inte så fett som Micke tror; fick 70% på kikitori, 85% på Bunpo och 87% skriva, samt 97% kanjitestet, totalt 84% i slutbetyg :)
Inte så pjåkigt för att vara det första riktigt stora testet; och 84% motsvarar väl en 4+ (VG+), så jag är ändå nöjd med det resultatet :)
Med tanke på att jag kanske inte har pluggat riktigt så effektivt som jag kanske borde ha gjort... Men det här ger ju lite bättre självförtroende, så nu lägger man på mer kol i elden.

Våran klass har minskat drastiskt i antal elever: från början var vi ungefär 9 - 10 stycken; nu är vi nere på blott 5st... En av kineserna från min klass har otorligt nog gått vidare; medan dom övriga går för 4:e gången i nybörjarklassen...
Våran afrikanska vän Partric fick gå om; och svensken Carl valde att gå om, även fast han mycket väl skulle kunna haka på nästa nivå. Själv pallar jag inte att gå om klassen igen, gramatiken kan jag, det är väl i så fall ordförrådet som behöver byggas på, men det kan man göra vid sidan av, palla att slösa bort två månader; när man på dessa två månader kan lära sig en massa annat matnyttigt.

Dock så fick vi det nog sämsta klassrummet, ett litet rum inträngt i ett hörn; men eftersom vi bara är 5st så länge, så är det ingen fara. Det känns skönt att äntligen få gå vidare; det känns väldigt mycket lättare att lära sig saker nu, om man jämför mot hur det var i början, då man satt som ett spån och fick nöta saker i timmar för att man inte skulle glömma bort allting.
Numera kan man banka in 30 ord skrivna med kanjis så dom sitter som sten i huvudet på blott 20min - flashcards är nyckeln till framgång. Man kan dessutom skriva dem också...

Jag skall fråga Shiratori om hon vet om det finns någon kurs i den så kallade shodou konsten, med andra ord Calligraphy, kunskapen om hur man "målar" kanjis, vilket man i princip gör när man utövar shodou. Oftast har man en större pensel, och ett jätteark, sedan "målar" man kanjit med penseln, med exakta, mjuka rörelser i harmoni med omgivningen, dig själv eller en melodi. Det tycker jag är skitkul, varav kanjilektionerna har blivit till min favoritlektion.
Jag har köpt en speciell brevpenna, som man använder för att skriva på brev med, men det är så nära shodou jag kan komma. Som ni ser på bilden, så har pennans båda ändar ett penselhuvud, istället för ett ritstift. Med denna penna kan man få fina, mjuka linjer och vackra "krokar" i slutet av varje sträck, då vissa kanjis avslutas med krokar - i alla fall när man utövar shodou konsten.



Jag har skit lätt för att lära mig kanjis; nästan löjligt lätt, ser jag hur man skriver ett kanji en eller två gånger, så kan jag komma ihåg det och skriva det i rätt stroke order nästan för alltid. Men; min stora svaghet när det kommer till kanjis, är att jag absolut hatar fula kanjis... vilket resulterar i att jag glömmer dem rätt ofta... det absolut fulaste kanjit hitinitills måste vara kanjit för ordet Sälja, 売る、uru. Ser ut som en stol som håller på att braka ihop.

Här har ni en lista på estetiskt katastrofalt designade kanjis:

売- stolen brakar snart ihop
先- den här saknar balans
分- ser ut som ett hus med väggar som ger vika
男- överdelen krossar underdelen pga sin vikt
岩- ja vad fan, ett fort med ett enda utkikstorn?
花- för att representera "blomma" så är det här ingen skönhet, vidbent och vingligt
長- det här är bara en massa sträck
低- våran Picasso kanji
書- ser ut som något som bara egyptierna skapade för 5000 år sedan
晩- den här är bara ful i största allmänhet
英- påminner mig om en fet britt med bilringar runt midjan



Här har ni några riktigt snygga kanjis:

金
学
文
前
泳
国
遠


Och så några roliga kanjis:

百- den så kallade "getingboet" :P
馬- små ben som springer...
鳥
魚
見- ring sjukhuset någon, jag har brutit ena benet!!!
貝- hej, jag vinglar omkring på mina två ben!
昼- lappjävel...
兄- brorsan är en huvudfoting...

 

Terminsbetyg...

När Jesus inte gick på vattnet så drunknade han. Det framgår i alla fall inte i Bibeln att han var simkunnig.

Okej, som jag tidigare har lovat; så skulle jag ju tillägna Anders en del uppmärksamhet på den här rosa bloggen, då någon påpekade att Anders kände sig utanför och ifrånstött, och så kan vi ju naturligtvis inte ha det.
Det har dessutom blivit lite av en rolig hobby att skjuta bilar istället, nu när man i princip har plåtat hela Sendais totala mängd med foto-värda tjejuniformer.

Dessutom så är det inte lika kul att plåta samma tjejer om och om igen - till följd att minst hälften av dem stalkar en till skolan känns det som med allt vad det innebär. Jag tänker inte gå in i exakt detalj om vad som skedde här om dagen när en av deras farsor råkade dyka upp och fastnade på bilden, men jag och en annan kille som går på universitetet, Ichikawa-san var i alla fall jävligt snabba på cyklarna därifrån XD

Jag fick i alla fall dagen efter, på hästväg via hennes kompisar höra att hennes farsa tydligen undrade vem vi var och varför vi "så plötsligt fick en sådan jäddrans fart därifrån" - vilket gör att man slår sig för pannan, då detta säger att han inte ens fattade att han hamnat ofrivilligt på bild :)
Till saken hör till att tjejen i fråga; är en bekant till Ichikawa. Men sedan om hennes päron vet om det eller ej, vet jag inte. Men, man får leva lite farligt, man kan ju inte enbart leka scout och studera hela dagen...


Så tillbaka till bilarna; eftersom vi ändå talar om sportbilar, så dyker dom naturligtvis upp lite hursomhelst; innan man hinnar plåta dem ordentligt. Det blir i synnerhet extra svårt när dom är som Ripleys "bad guys", dom dyker för det mesta bara upp efter skymningen... Men vi kan börja med en mjukstart med några rätt så fina kärror - varav den ena inte riktigt är en sportkärra men...

... att om exakt 4 dagar med denna inräknat har vi The Grand Finale Test i grammatik och annat skit - så det blir till att rå-plugga nu inför tentan :P

Men på begäran så vill man se hur jag ser ut; så här kommer det mest fruktansvärda ni har sett på länge - blunda, för detta är ta mig fan censurerat:

...can't stop the rock... och ja, vad finns det att skriva om? Om sanningen skall fram så har jag inte orkat logga in på blogg.se på senaste tiden. Vad skall man egentligen skriva om? Vad skriver man egentligen om? Hur beskriver man varje dag att man pluggar och gör samma saker om och om igen?

Sen att småpömisar kan sitta och skriva inlägg upp och inlägg ned; men dom skriver och också om hur dom byter trosor till hur många munkar dom köper på Kondrads kondotori. Jag skriver inte om sådant.
Jag skriver bara när något händer. Då det är värt att skriva och slänga ut en halvtimme på något som ändå bara 3 personer läser.

Men; there's always something going on, som Mr Shaun sade; och av en händelse kom jag att tänka på Anders här om dagen, och på hur man kör en BMW. Jag stod ute på en balkong när en blå BMW, förmodligen Anders okända Genises Tvilling, för bilen var en exakt likadan som anders med M kit och allt vad det heter - och bilen var riktigt BMW blå - tyvärr så hade jag inte kameran tillgänglig så det blev inga bilder på den. Den kom i en väldans hastighet och.....

Så var det dags för lite nytt på min blogg, efter att ha tagit lite "semester" som sagt från uppdaterandet, med anledningen att jag helt enkelt inte känt mig för att blogga på ett tag.
Men nu är jag "tillbaka" som sagt; med lite nya fräscha bilder och dessutom bilder som är tagna med min telefon - och nu så skall ni få ta del av vilken kvalité denna kamera har!

På senaste tiden har ingenting riktigt hänt här; men i slutet av sommarlovet hade vi den sista fyrverkeri-festivalen i Sendai, som gick av stapeln bara några hundra meter från Guest Houset där jag bor, på andra sidan floden. Jag och en polare (Takashi-san) från Guest Houset gick dit, och senare kom en av hans tidigare polare och joinade oss. Vi blev sittandes där hela dagen; och framåt kvällen dök ytterligare några personer från mitt Guest House upp. Vi hade som en sorts picknick, och på scenen uppträdde en massa artister av diverse slag, men dom var helt okej.
Det fanns några tusen andra personer där med; så hela området var i princip smockat med folk, som satt och hade picknick precis som vi.

Runt 8 på kvällen drog dom igång fyrverkerierna, som exploderade i alla sorters former. Vi satt i princip rakt under dem; men det var en vacker syn, då dom smällde av raket efter raket.

Nu skall kilona bort! Springa, springa, springa, fettet skall bort! Min vikt skall ned till blott 60kg, eller, om jag såg ut som jag gjorde när jag fortfarande gick på donner, så borde jag vara runt 50 - 55kg lätt istället för mina 72kg...

Måste ta tag i hårdhandskarna angående detta... bort bort bort bort, fett skall man ej ha i stora mängder! Så när Japantiden är över så skall jag vara åtminstone 60 - 55kg mot 72kg... yes yes yes yes yes yes!

Så nu tänker jag också ta och presentera ett litet tema som jag skjutit på hela tiden. Jag skall visa er alla mina ätpinnar - eller chopsticks - poppsticks som jag kallar dem - och det är en liten samling jag har på mitt rum. Att äga ätpinnar i tex Sverige eller något annat godtroget land som normalt inte använder sig av pinnar vid matbordet, kan vara som att äga en hög med barr under sängen - man gör ingen notis av det tills man försöker använda dem.

Men inte ens då spelar pinnarna någon större roll för den glade svensken. Jag bor som bekant på ett Guest House, vackert översatt på svenska blir väl Gästhus. Här bor 4 svenskar med mig inräknad och en amerikan, men också ett gäng inneboende japaner. Några av dem har bara bott här i två år, medan andra i hela 8 år!

I vilket fall som hellst; med japanerna kommer även tradition och rolig fakta; och inte allra minst runt matbordet i köket. Jag pallar inte skriva om allting som kommer upp runt borden; men en sak är i alla fall värt att nämna - det som vi svenskar kanske inte bryr oss så mycket om, men som betyder en hel del för japanerna - ätpinnar.

Här bryr man sig om ätpinnarna, ungefär på samma sätt som man i sverige kanske vill ha fina, snygga visitkort om man är affärsman. Det är kanske inte därför helt en slump att koreanska och japanska ätpinnar faktiskt ser ut som dom gör. Det finns givetvis enkla, billiga varianter, till avancerade modeller i metal eller av dyrbart träslag.
Dom enklaste träpinnarna finner man nog på snabbställen, det är den typen som sitter ihop med varandra. Det finns buntar av dem att köpa lite överallt, för kanske 100yen. Dessa kastar man direkt efter användning.
Sedan har vi den lite mer respektabla typen som kan kosta kanske 2 - 300yen per par, som är färgade i enkla färger. Sådanna finner man i de flesta hemmen. Dessa kan man använda kanske 50 - 100ggr innan man slänger dem.

Den lite mer dyrare sorten; oftast gjorda i plast, är ganska lik den föregående sorten, men som sagt, de är gjorda i plast, så dem kan man använda i princip hur länge som helst. Priset är ungefär densamma, kanske lite dyrare, samma sak med statusen.

Den dyrare sorten är dessa som är gjort i körsbärsträ eller av annan dyrbar träslag. Dessa väger oftast mer än andra ätpinnar, och används främst inom finare familjer och på dyrare restauranger. Att köpa dem kanske kostar 1000yen per par. Dom är oftast naturfärgade eller har vackrare motiv målade på sig. Man kan oftast inte få tag på dem vartsomhelst heller; utan finns för det mesta bara i specialbutiker.

Den absolut dyraste sorten är dessa som är gjorda i metall eller har inslag av metal/trä. Oftast har dom specialutformad design för ägarens bästa komfort; eller enbart för utseendets skull. Motiven kan vara rena konstverken. Dessa pinnar finns nästan bara uteslutande hos rika personer och dyra restauranger, samt hos kungligheter. 

Jag har dock ingen samling av kungliga ätpinnar; men några av dem är ändå riktigt fina, och har en del värde bakom sig - för en fattig student som jag, så är 300yen för ett par inte så billigt heller :P

Okej, eftersom det råder, bokstavligen talat, sommartorka här i Sendai, med temperaturer uppemot 40C*, så står allting stilla i princip, förutom trafiken utanför. Sedan att japanerna är macohister som älskar att cykla omkring i tighta jeans när svetten måste forsa ned för deras ben, e väl en annan sak, antar jag.
Proudness into the last, so to speak.

Men vi vet också, förutom nya ordkunskaper, att varma väder betyder äckliga kläder - förut var det fukten som gjorde dem alldeles sladriga, nu är det kroppsaften istället. Antingen det ena eller det andra. Så vad gör man åt den saken? Jo man tvättar dem så klart...

I brist på annat intressant att skriva om, då jag fortfarande inte är helt bekväm med bloggandet, då det är en ren fjortisgrej, och här sitter jag som en annan jävla P12:a i Sendai och skriver när jag istället borde plugga - så tänkte jag bjuda på en fantastisk resa, som har sin början på mitt rum...
Slå er till ro, här kommer Davids berömda sagostund!

Det var en gång en Thai - neger som åkte till Japan, som innan var alldeles blek och tjock, men som nu blivit riktigt brun och härligt negerbrun faktiskt, slank med 6kg dödvikt bakom sig. Han hette David.
Till en början gick allting åt helvete för denna mörka kille, ända in i det sista, tills han äntligen kom fram till flygplatsen i Chiba - sedan dess gick allting konstigt smidigt för honom, i jämförelse mot hur det var i Sverige.

En dag satt han på sitt rum, solen gassade på utanför fönstret, och våran mörka lilla vän hade demonstrativt dragit för alla gardiner för fönstrena, så ett härligt mörker rådde i hans rum. Här var det en ren oas, med en dånande AC och rumstemperaturen på run 18C* sträcket, medan temperaturen ute i korridoren låg på runt 32C*.
Detta lilla rike kallades kort och gott för "205".
Kungen i riket; det vill säga David själv, kände sig oerhört belåten och glad, där han satt och snurrade på sin kontorsstol framför datorn, där han kunde blicka ut över hela världen, och garva åt alla stackars svenskar i Svea Rike, som tyckte att 22C* plågade dem skoningslöst i sommarsolen.

Medan kungen snurrade på stolen, blev han vagt medveten om en liten upphöjning på golvet, i ena hörnet i hans kungarike. Tre dagar senare var högen ännu större, och på fjärde dagen slutade kungen snurra på stolen och gick fram till högen för att inspektera den.
Det var en fin, präktig hög, ståtlig och storslagen. Men kungen rynkade på näsan, den passade inte in i hans rike. Inte nog med att det rörde sig om en kulle, den var dessutom i olika färger!
Kungen kliade sig i huvudet, och funderade hur han skulle hantera situationen. Högen hade dock slutat växa, men den blev inte heller mindre för den sakens skull. Och det hjälpte inte att studera och försöka ignorera berget heller.
"Hmm, hur skall vi lösa detta", tänkte han för sig själv.
"This situation calls for an expert!", utbrast han och tog tag en stor näve ur högen. sedan knallade han väster ut i sitt rike, tills han kom till andra sidan, där det bodden en urgammal magiker.
Magikern var inte hemma, men kungen, eftersom han var kung i riket - tog med sig två flaskor av magiskt innehåll och tänkte; "nu kommer högen att försvinna!".

Efter en vild och farlig resa ned till underjorden, då kungen, med delar av sitt berg i famnen,  var tvungen att besegra många monster, så stod han äntligen i De Förlovades Rike. Där, framför honom, skinande bländande vita, stod gnistrande maskiner, sprugna från en utomjordisk ras, men kungen visste hur man använde dem. Dessa redskap skulle få hans berg att försvinna!

Så, nu har jag varit väldigt duktig och fixat en mängd olika saker. Det allra viktigaste var mitt Alien Registration Card, som blev färdigt just idag!
Så vid tio bar det av med tunnelbanan till Sendai Office Warden för att få ut kortet, som är ungefär lika stort som ett vanligt VISA kort.
Så nu kan jag stanna i Japan i mer än 1 år utan att någonsin behöva lämna landet, med kostnaden av 10min försening till lektionen xD

Sedan har vi händelse nr två. Som jag nämnt tidigare, så har jag valt att satsa på en mobil istället för en ny lap top som Micke-san gjorde. Jag gick till den största mobilaffären jag någonsin varit i - en hel undervåning med enbart mobiler. Då pratar vi kanske om mer än tusen kvadratmeter mobiltelefoner.

Här nedan slänger jag upp lite bilder på den - så glad över den! Helt i äkta japansk stil :P

Ganska vanligt yttre, stilrent och bra. Bakgrunden är en del av mitt gamla provpapper med 80 ord :P

 

Med sina maffiga 16.3 megapixlar slår den de flesta digitalkamerorna i sverige!

Och den har även full HD inspelning/kamera med x8 digital zoom!

 

Mer stilren än så här kan den väl inte bli - fyrkantig, helt i metal. Utfälld så är den nästan lika lång som min överarm!

 

Dessa mobiler är lite av sitt egna slag. Samtliga mobiler är som små datorer, utan det där äckliga Ipad eller windows vista layten, som alla touch-screen mobiler kör med. Det är en slags retro-stil på dessa mobiler, nästan som på den gamla goda BBS tiden, men jag lovar och svär att denna har fler inställningar än de flesta plattskärmsmobiler. Bland annat kan nämnas att jag har väl runt 20 olika inställningar för hur knappsatsen skall lysa när man öppnar mobilen!

Man får den här riktiga känslan av japansk stämning när man trycker runt bland miljoner av alternativ på skärmen; dessa psykadeliska smilies som dominerar varenda e-mail möjlighet, och för att inte tala om utbudet av kamerainställningar den har. Min 12mpx digital kamera känns som rena leksaken köpt på lekstugan eller något, när man har denna mobil i andra handen.

 

syns inte så bra på denna bild, men den lyser verkligen runt kameran i olika färger när någon ringer, eller om man får ett mail. Även när man talar så blinkar den.

 

Den var rätt dyr att köpa. Tjejen jag talade med i butiken var en medelålders kvinna som var väldigt söt, så priset var klart värt - det var nästan som om hon ingick lite i priset, för hon var den enda som var där som kunde någolunda engelska. Efter kanske drygt två timmar, av översättande, konstiga fraser hit och dit, och släpande pedagogik från min sida så att hon skulle förstå, så skrev jag på ett kontrakt med Docomo som varar i ett år.

Priset för mobilen, med alla extrakoastnader (startkostnader) inkluderat, landade på runt 65k, ungefär 100k mindre än Mickes monsterdator, men jag å ena sidan får en monster mobil i handen. Mobilen kostade runt 59k, startavgiften 3500yen, abonemangskostnaden 2000yen i månaden, och så lite tillbehör för runt 1000yen, så vart jag nöjd, då jag valde att betala av hela mobilen direkt istället för att dra ut det hela på ett år. Det hade blivit mycket dyrare för mig då. Jag tycker inte kostnaden blev så farligt ändå, här i Sverige så hade du fått betala väl över 12k svenska kronor (runt 120k yen) enbart för mobilen.

 

Det här är så typiskt för japaner - lyser inte din mobil så har du ingen mobil!

 

Lysande röd - jo, den skiftar i färg, i regnbågens alla färger, pulserar (en av de flera inställningar som du kan göra med ljuset runt kameran) :D



Man kan vrida skärmen i 360*

REGARDING MAT-EMATIK

Söndag, och man har handlat mat för 2900 yen, det dyraste köpet jag har gjort sedan jag kommit hit i alla fall. Bunkrar upp med ris, pasta och kryddor, vet inte hur mycket jag tjänar på detta, men vi får väl se... lönar det sig så får man väl vidareutveckla det till en vana xD

Det är faktiskt frukosten som kostar mest, har jag kommit fram till. Underligt nog, men sant. För här i japan är man inte mycket för filmjölk och flingor som i det gamla och godtrogna Sverige. Faktum är att det är så extremt mycket billigare att handla vanlig mat och käka det till frukost än att handla en liten burk med youghurt(100ml) för 100yen, när en bento-låda kostar 300yen och du får typ 400 - 500g näringsrik mat i magen som garanterat mättar hela dagen lång!

För handlar man en sådan där liten youghurt, så springer man bara sedan på rasten ned till affären som ligger precis runt hörnet, och handlar lunch-bröd, som kostar 150yen, risbollar för 150yen/st sedan dricka för 100yen, och chokladbars som typ kostar 200yen, och vips så är du uppe i 750yen redan (inkluderat youghurten på morgonen) - 300yen mer än bentolådan minus alla nyttiga ämnen som finns i dessa kött/ris/grönsaksbentos jag brukar köpa.
Så frukosten är svindyr om man envisas med att fil och flingor är så mycket bättre än vanlig mat...

Själv börjar jag med bentos varje morgon vid 11, då jag börjar skolan 13:30. Oftast köper jag sorterna som har fisk, kött och kyckling. Har inga bilder på en färsk bento, men kan ta några senare, om jag köper en igen :) Det är ändå snart dags för middag, men som sagt; en sådan där låda mättar något förbluffande mycket, så magen skriker inte direkt efter en bentos till... inte plånboken heller för den delen...



KOM OCH GUNGA HEJVILLT MED DAVIDO-SAN!!!

Under gårdagens natt, det vill säga natten till denna dag, drömde jag om att jag var ute till sjös under häftig sjögång. Ni som känner mig vet ju hur besviken jag blir när jag aldrig får åka med Destination Gotland under full storm! :)
Finns ju inget roligare än när det gungar rejält, och när man kan gå omkring och skratta åt alla nubs som ligger på golvet och spyr med Teli-Tubbies ansikten, hahahah!
Vågorna var skithöga, och jag satt längst fram på båten, tills en jättevåg spolade av mig från båten, och jag stod helt plötsligt utanför kärnkraftverket i Fukushima med en verktygslåda i handen och en blåslampa i den andra...

...vaknade av att det smällde konstigt i rummet, och sannerligen, när man klev upp så var det verkligen sjögång i hela rummet. Golvet svajade kraftigt från sida till sida, fönsterrutorna skallrade, garderobsdörrarna till garderoben där jag har min dator, svängde fram och tillbaka och det knakade i väggarna.
Det var dörren till mitt rum, som är gjord i plåt, som smällde i dörrposten och väckte mig, trots att den var stängd. Av ren vana slängde jag upp den, och jag var inte den enda som hade gjort det heller. Man fick hålla sig till väggen för att inte ramla omkull, yrvaken som man var, så har man inte den bästa balansen heller. Det hela höll på i runt en halv minut skulle jag tro, sedan satt man vaken i en halvtimme innan man insåg att inga fler efterskalv skulle komma, och man kunde återigen krypa ned under det varma täcket och somna om...
Det var i alla fall det kraftigaste jordskalv jag upplevt sedan jag anlänt till Japan, mycket kraftigare än dom andra 5 större skalv jag känt innan.

Sedan läste man att jordbävningen, som hade sitt epicentrum strax utanför Fukushima, hade en styrka på 6.4, och i Sendai låg styrkan på japans egna skalvskala på 4 av 7. 7 är högst och 1 är lägst. Den japanska skalan mäter inte jordbävningens styrka, den mäter bara hur mycket det skakar. I normala fall brukar det "bara" skaka mellan 1 och 2 här i Sendai.


LITE SKAKIG FAKTA

1:orna känner man inte.

2:orna känns lite som när en tung lastbil kör förbi, eller när dom skjuter på tofta skjutfällt.

3:orna gungar det lite mer från sida till sida, fönster och dörrar skallrar, man kan även se att lite tyngre föremål som fyllda vattenflaskor och böcker flyttar sig lite.

4:orna är ännu kraftigare, då man räknar skalan i logaritmer. Då gungar golvert mer, saker kan välta i bokhyllan, man skall öppna dörren ifall dörrposten skulle bli sned, och man kan inte komma ut annars. Fönster och väggar skakar betydligt mer än under en 3:a, är man nyvaken så kan det vara ganska svårt att stå upp, men är man fullt vaken är det inga problem.

5:orna är mycket kraftigare; väggarna kan få sprickor, fönstrena kan gå sönder, så man skall hålla sig borta från dem; större saker kan välta, som lampor och smala bokhyllor, man skall utrymma huset man är i, stänga av alla gasledningar och man skall hålla sig så nära väggen som möjligt, då det kan vara svårt att springa.

Vid 5+ skall man räkna med att huset/byggnaden kan få skador, saker trillar garanterat ned från hyllor/skåp, och man skall omedelbart lämna rummet/byggnaden. Det kan vara svårt att gå vid ett 5+ skalv, och man skall hålla sig så nära väggen som möjligt.

6- är det nästan omöjligt att springa, väldigt svårt att gå, och är man inne i en byggnad så är det att söka skydd i rummet som är första prioriteten. Här kan takplattor trilla ned, saker faller garanterat omkull eller ur hyllor/skåp, fönstrena går i regel sönder; men största risken är fallande föremål från taket, så man skall krypa under en bänk, eller skydda huvudet så mycket som möjligt. Kan man springa ut, så gör det omedelbart, och håll dig till stora, öppna platser. Undvik trapphus och hissar!

6+, nästan omöjligt att ens stå upp. Gör ditt bästa att söka skydd, samma regler som ovan. Här går saker garanterat sönder, om huset/byggnaden är byggd före 2000 talet så kan du räkna med skador av mer betydande förstörelse. Mycket stor skada på omgivande natur, man skall om möjligen, hålla sig till öppna fallt/platser, så man inte träffas av fallande el ledningar eller föremål från husen/skyskrapor na runtomkring.

Vid en 7:a är det bara att slänga sig ned på golvet, eller under en bänk och be till högre makter att allting kommer gå bra.

Så långt har jag bara fått uppleva en 4:a som allra högst (dagens skalv), men lite intressant är det ändå att få uppleva något kraftigare... i alla fall kanske något kraftigare...
Den dagen då jag ligger på sjukan med brutna ben och armar, Guest Houset och skolan är lika platt som morfars pankakor och tidningarna världen över skriver om "jätteskalvet i japan som mätte 8.7", då är min japanvistelse fullbordad och klar, och man kan lungt somna in... xD xD xD

Lite uppdateringar om vad som sker, då jag inte har någon lust att skriva om något:

7/30 2011: Plugg kap 1 - 2 på dagen. eventuellt senare ut med tjejen på middag och konsert.

8/1 2011: Plugg kap 3. CSN kanske kommer in.

8/2 2011: Plugg kap 4

8/3 2011: mitt Alien Registration Card Blir färdigt, och jag blir 5000kr fattigare. Plugg kap 5.

8/4 2011: Plugg kap 6 - 7

8/5 2011: Vi har vårat första stora prov i 3 delar a 45min. Sedan är det sommarlov!

8/21 2011: skolan börjar igen.

BILDERNA I BILDGALLERIET KOMMER SNART ATT UPPDATERAS!


EDIT: Bildsektionen har uppdaterats; mer kommer i morgon... måste sova nu

För jävla sur för att skriva något klokt nu på ett tag. Trött på allt jävla pappersblabber dessa jappsar hela tiden skall hålla på med. Fan, tror dom på budda eller A4 dokument? -.-

Skulle ha haft min nalle idag, om det inte vore för pappersmassa-religionen som dominerar detta korvformade landstycke. En mobil från Docomo, riktigt snygg, helt olik plastbitarna i sverige, och allt kladd-i-kladd pek-skärms syndromet som sitter som kankelbär i röven på folk i skandinavien.

Men nej, åh nej, efter denna förbannade jordbävning så har dom infört nya regler gällande ansökan om mobil abonemang, som logiskt sätt borde vända sig främst till japaner (eftersom dom på något vis "missbrukar" några regler angående tecknandet av en ny mobil i skenet av skalvet, men som sagt, sysslolöshet föder djävulskap, som det heter), men det angår tydligen också utlänningar med, och utlänningar som anländer till japan 3 månader EFTER jordbävningen...

Jag menar, vad är problemet, i mina papper så står det EXAKT likadant som det kommer att stå i mitt Alien Registration Card, papper som är stämplade med migrationsverkets egen stämpel, papper som säger att jag har ett fullvärdigt ARC, fast i nuläget i pappersform bara för att mitt kort håller på att FRAMSTÄLLAS - det är ju DÄRFÖR dessa papper EXISTERAR överhuvudtaget - vad är det som inte klickar rätt någonstans????

I Sverige tycker man att en mobil med 8mega pixlar är fett nice. Min nya Docomo, om jag nu någonsin får den, kommer att ha 16mega pixlars kamera, 1200x2000 HD videoinspelning, stöd för 4.5G, 35Gb inbyggt flashminne (lagringsminne), med plats för japans egna 120Gb minneskort (kommer dock INTE att köpa det)!!!
TV är standard för alla nyare mobiler i Japan, men jag kan se TV på mobilernas HD skärm (vad nu det skulle vara nödvändigt för), ofc har den WiFi, MP3, Radio, GPS, googlemaps, parentcontrol*, Internet (inget jävla wapp och skit), x2 1.2GHz cpu, men de bästa punkterna med mobilen är:

-Extremt snabbt OS!!!
-Den har fysiska knappar!!!
-Den är vikbar, som min gamla Razor!!!!
-Den har en liten, smidig scrollknapp, så du kan styra muspekaren med den istället för att använda knapparna :P
-Du kan vrida skärmen i 360* vinkel
-Skärmen är precis lagom stor!!!
-Designen är sååååå stilren och äkta japansk!!! :D:D:D
-Knapparna skiftar färg efter batteriets nivå, samt om det är gryning, morgon, dag, skymning och kväll och natt!!!

Det är så härligt japansk, så det inte är sant.... min min min min min min min min  MIN!!!!!!!!!!


*) Med detta menas att föräldrarna kan se på kartan vart deras unge befinner sig - om du köper programmet :) Fast i min nalle så ingår det i abonemanget....

Pris: 55.000yen (runt 4500kr, jag kommer att betalar av hela mobilen direkt vid disken)
Abonemangskostnad i månaden: 4400yen (runt 344kr)

Jag köper denna istället för en ny dator, skall tilläggas. Därför lägger jag lite pengar på en nalle istället för en dyr dator som Micke gjorde, till ett exempel.

God natt med er.

Jag har redan upptäckt olika stereotyper i min skola och i klassen jag går i, men kanske framförallt i min klass. Det finns en kille som inte går i min klass, men som alltid, och då menar jag alltid – går kontorsklädd, det vill säga, kostymbyxor, tun knappskjorta (ljusblå) och med kostymskor, samt med en IPAD och en ipod med sig – och alltid sitter han för sig själv vid ett bord på andra våningen och pluggar. Benen håller han också anmärkningsvärt prydligt, tätt ihop under bordet.

 

Sedan har vi min klass. Här finns det många stereotyper av olika slag. Ganska intressant faktiskt. Den första typen är ganska markant. Det är en tjej som hela tiden sitter och säger orden, uttalen när det är andras tur och inte hennes. Inte nog med att hon är kines, hennes uttal är också på kinesiska, så det blir helt fucked up i huvudet när man hör hennes röst hela tiden. Man får dryga två sekunder på sig att tänka till vad man skall svara innan hon spoilerar allting. Jävligt irriterande, om inte drygt, måste jag få säga. Det underliggande är att hon tror hon är bättre än de flesta, genom att säga allting innan man själv får chans att tänka till.

 

Den andra stereotypen är också en tjej, om än mer irriterande än direkt störande faktiskt. Det är den typen som hela tiden försöker vara och visa duktigare än vad man är, men som på ett helt genompatetiskt sätt, hela tiden slutar i att personen i fråga själv – i slutänden – är minst lika dålig som alla andra nybörjare i våran klass, stammandes, tvekandes och rabblandes. Jag menar, vill du vara duktig, var duktig då, och sluta spela Allan! Eller åtminstone försök vara dig själv.

 

Den tredje typen är väl kanske lite mer av den vanligare sorten, tyst, blyg, håller låg profil, men som är rätt duktig ändå, fast inte vågar stå i rampljuset. Mycket driven av sina kamrater, som hjälper och stöttar, personen tar det hela i sitt tempo, säger oftast fel, men - svaren är genomtänkta och strävande efter att få det rätt, vilket visar på en vilja studera och lära sig, och det är ju huvudsaken!

 

Den fjärde typen är väl egentligen helt i John Blunds personlighet. Har huvudet någonstans under bänken, tar en lur när det behagas, vimsig av en helt snedvriden dygnsrytm, men som ändå på något märkligt vis har det torra på sin sida. Lärarens favoritobjekt om energin går över bägarens kant, är alltid klassens ofrivillige nötpåse, som genom sin egen omtöcknad, får ta emot en eller flera utskällningar utan att riktigt veta varför.

 

Jag ser mig nog själv lite som en mittbackare, en homogen elev som övriga klassen som inte ingår i dessa stereotyper nämnda ovan. Vet oftast vad läraren snackar om, eller vill ha sagt, fattar alltihop när man kommer hem EFTER lektionen, men som får totalt hjärnstopp när läraren pekar på en och man skall fram till den berömda vita tavlan. På något vis lagrar jag allting i bakhuvudet, där det sorterar sig efter hand, men alla dessa små kontrolltester man gör går aldrig igenom med 100% så att säga. Små fel här och var, stavning och så, men man glömmer aldrig vad orden är och vad de betyder!

Än så länge fattar jag precis vad vi pysslar med, sedan har jag och Carl, en annan svenne i min klass ändå lite otur med klassen, då kineserna som går med oss, är i min klass för tredje gången…

Vilket innebär att dom redan kan allting som vi gör just nu, medan jag och Carl startar från precis noll, med undantaget för kanjis, som jag kan en hel del om, men som vi inte börjat med ännu, vilket i sin tur gör att vi båda blir lite av klassens dragplåster…

 

Varför är dom med för tredje gången? Jo för dom har väl misslyckats med huvudtesten, och då får man hoppa ned ett steg, så går man i steg 1 och skall till tvåan och failar fett, så får man gå tillbaka till 1:an…

VILL NI SE BILDERNA I STÖRRE FORMAT, KLICKA PÅ LÄNKARNA UNDER "ABOUT MINIBARA"

Idag så har Sendai en festival, man firar något som jag inte riktigt vet vad, men jag och en polare bestämde oss dumt nog för att gå ut och kika på festivalen i 35 graders tryckande hetta.

Runt 9:45 begav vi oss ut, och det var väl kanske efter en kilometer som man började ångra att man inte tog tunnelbanan istället.

Men män är som dom är, vad än alla feminister tycker om det, så vi fortsatte gå, och efter en evighet kom vi fram till festivalområdet.

Nästan direkt gick vi fram till Scenen, där en rad olika artister uppträdde.

Artisterna var väl så där, men en kvinna som inte skulle dyka upp igen, men som gjorde en kort visit, sjöng jävligt bra – i alla fall jämfört med dom övriga artisterna! Sedan blev vi stående där i kanske 3h i denna hetta, men så länge man var två som till slut mådde illa, så var det ingen fara.

Efter att ha avlagt runt 4timmar ute i det soliga, så bestämde vi oss för att gå hem, men först skulle vi leta upp en affär som sålde dricka.

 

Ett typiskt tecken på solsting är när man får ont i huvudet och blir snurrig. Ett annat kanske lite mer udda tecken är när man irrar runt i Sendai, mitt i centrum, där det finns tusentals affärer och matvarubutiker, och inte hittar en enda affär som säljer vatten.

Till slut så gav vi upp, och flydde ned i tunnelbanan, och när vi kom upp på våran slutstation, så hälsade en drickaautomat oss varmt välkommen med öppna armar!

 

Inget sug direkt efter att bada i fontänen

 

Sommrigt värre, men den japanska högsommaren har inte börjat än...

 

Helt tjockt med folk - då människor från 6 olika prefekturer kommer till Sendai för festivalen. Detta är bara en liten del av festivalområdet.

 

Detta är jag och min japanska vän, Takashi-san. Han är lika dum som han ser ut på bilden, men vi får väl skylla på solen och värmen den här gången xD

 

Någon sorts av traditionell dans för Sendai Only - samurajer och kvinnor, japans egna mans-matcho-jargång

 

Stod tyvärr längst bak i publiken

 

Och så äntligen något för Peter Tran att spärra upp ögonen - bilderna är tagna speciellt för dig!!! xDXD

 

Peter, är du vaken? Och ja, jag har bilder på skoltyg i kjol och full mundering, men av diskreta skäl lägger jag inte upp dem här - du får logga MSN någon gång så kan jag skicka över bilderna åt dig :)

 

Och igår, så äntligen – jag fick mitt CSN studieförsäkran påskriven av rektorn Miyuki Shiratori, stämplat och klart, och kanske en ännu viktigare grej – jag har äntligen fått tummen ur röven, och orkade dra fötterna bort till Sendai Office Warden, för att ansöka om mitt Alien Registration Card!

För att komma dit så måste man ta tunnelbanan fyra stationer därifrån jag bor, sedan går man till kontoret och ser förtvivlad ut, peka på passet och säga ”watashiwa Sendai langeji sukuru no gakuse desu” (私わ　仙台ランゲスクル　の　がくせです), eftersom ingen av dem egentligen talar engelska, peka mer på passet, och visa dem det japanska passet där det står att man har beviljats tillstånd att vistas i landet i mer än 1 år, och då fattar dom vad man vill – och då skickar dom dig till en som kan lite halvengelska, sedan fick man fylla i en väldans massa papper, och så var det klart!

 

Så nu har jag ett tillfälligt kort och ett papper i mitt pass som säger att jag väntar på mitt alien registration card, som skall bli klart någon gång mellan den 3 och 9:e augusti xD

Som belöning för mödan, så passade jag på att unna mig grejer för hela 1500yen – runt 120kr – jag som annars alltid lever snålt på högst 1000yen per dag – det vill säga runt 80kr XDXDXD

 

 

Och bara för att göra min vän Takashi lite mer rättvis presenterad, så här ser han ut när man har vridit på AC:n för fullt i rummet, så det är runt 17grader här inne och 32 utanför - här tycks hans hjärnceller i alla fall göra lite mer av det som dom var designad för :D

 

När Takashi INTE lider av IQ komplex, så ser han ungefär ut som på den här bilden :D Sorgligt men sant xD

Bilderna är tagan på mitt rum.

Det är bara att konstatera att vissa lärare gör enkla lektioner, medan andra flyger omkring någonstans mellan dimensionerna - i dagens fall handlade det om en av de mest enkla lektioner någonsin, fastän vi behandlade en av de svåraste ämnet hitintills. 

Enkelt, stilrent, inga krusiduller eller överspelningar - just a straight, plain lession - med undantag för humor. Finns det gott om humor, så finns det gott om kunskap, heter det. Idag handlade melodin om att gramatiken masu/masen ändras om man talar i nutid eller i dåtid.
Talar vi om i dåtid, så blir det shita. Talar man i nutid så blir det masu i enkla drag.

Så trött... trött... trött... måste plugga ändå... bara för skojs skull, kan inte sluta, men e så trött... så trött...

Nej, och åter igen nej, jag har inte jetlag, bara trams och människor som inbillar sig att dom har det... men denna fuktiga värme skulle kunna vara som min jetlag...
Skolan idag var okej, men man hängde inte med så mycket... bara det att man fattar hela lektionen när man kommit hem, typ. Gick igenom datumet, klockan och dagarna, blev fatal katastrof när vi skulle presentera våra födelsedagar för varandra, men jag lever fortfarande som ni serrrrrrrRrrRrRRRRrrsssSSsSSzZZZZzzzZzZZZzzzzzzzzzzz......

Idag tog jag ett litet steg närmare en lägenhet. Jag bytte rum – ett rum ifrån min gamla 212:a till rummet på andra sidan korridoren!!!

Helt otroligt, gick sjukt smidigt hos snubben i fredags. Kom dit, efter att ha knallat genom halva Sendai, i 33 graders hetta. Klockan 10 var det menat att vi skulle mötas och prick klockan 10 dök han upp som gubben i lådan.

 

Det måste sägas om japanska byggnader; när jag kom upp på avdelning 6, där Yours Corporation ligger, så var det som att bokstavligen gå in i en vägg. Hela undervåningen var flott som fan, men när man åkte i den marmorerade hissen till 6:e våningen, möttas man av en korridor som var kanske inte mer än en meter bred, och som skulle ha fått Stanley Kubricks häcklabyrint att framstå som löjlig.

 

Han mötte mig, med en liten sned blick, och det första han frågade var varför jag inte hade ringt honom, och jag sade att jag inte hade en mobil. Naturligtvis påpekade han att det fanns allmänna telefoner, som jag givetvis hade förträngt, men han hade rätt.

I alla fall, jag frågade om jag kunde få byta rum, till 205 istället. Han fick då skriva ut ett nytt kontrakt åt mig, men han tog inte illa vid sig, hoppas jag.

I alla fall, fick fylla i lite papper, personuppgifter, sedan betalade jag honom 60k yen för hyran, vilket sved som fan, men nu är den betald i alla fall – 6 dagar i efterskott, vilket är bra.

 

Där efter haffade jag en bento på vägen hem, orkar inte laga maten, när skolan ändå börjar 13:30. Nöjd med mig själv, för jag fick en bra dialog med mannen, återvände jag sedan till skolan, nu med två nycklar istället för bara en.

Det roliga tog egentligen slut när man kom fram till den tredje korsningen på vägen till skolan;  men den tog definitivt slut när lektionen började. Inget fel på klassen eller läraren; det enda som failar så katastrofalt på denna resa är fukten. Värmen är okej, men den satans fukten som tränger in överallt, under kläderna, in mellan sidorna i böckerna så dom krullar sig, in under lakanen…

 

Det måste ha varit den mest svettigaste lektion någonsin. Visst, jag har suttit som ett spån på en fyra timmars fysiktenta och inte kunnat ett piss, men här är det andra saker som gäller. Språket har jag inga problem med, utan det är fukten…

Ibland önskar jag att dom hade en stor bassäng utanfönstret eller i klassrummet som man kunde hoppa i och ha lektioner i den istället. Man blir ju lika blöt av att sitta i stolen som att trampa vatten. Eller att dom kunde sparka igång en reaktor till, så man kunde få använda den förbaskade AC:n som finns i varje klassrum.

Vi skulle prata om klockan, och räkna. Fan, enkla saker som jag kunnat, och som jag fortfarande kan, men på lektionen får man rå-damp och glömmer allting.

I klassen går det ett gäng kineser, och två taiwaneser. Kineserna har gått i nivå ett tre gånger, så dom kan ju mycket mer än vad jag och taiwaneserna kan.

Problemet är att inga av kineserna kan engelska, och jag kan ingen kinesiska, och knappt någon konverserbar japanska, så det kan ibland bli ett ganska dött lopp mellan oss, där vi står framme vid tavlan och viftar med armarna och använder kroppsspråk, jävla märklig japanska blir det i alla fall.

Men jag gillar skolan, den är helt okej. Värt pengarna i alla fall! Trodde den skulle vara rätt sunkig i början, men den är helt perfekt.

 

Så åter till mitt rum. Rum 205.

Jag ångrar inte att jag bytte rum. Det här rummet har en helt annan karaktär än rum 212. Varför bytte jag?, Jo därför att rum 212 var en kokgryta. Allt fukt från byggnaden utanför och från bergen drogs in i rummet, och stannade där. Stängde man av AC:n i mer än tio minuter så var det lika varmt igen som innan. Rum 205 är det helt annan karaktär på. Den ser exakt likadan ut som 212, men luften är otroligt nog torr, och inte fuktig!!!

Tro det eller ej, men så är det! Varmt, javisst, men inte fuktig!!! Och om man har AC:n på i kanske 20 minuter så är rummet svalt och skönt i åtminstone 2 – 3h efteråt – mycket mer energisnålare än rum 212!

Vad förlorar jag då med bytet? Jo visserligen, jag förlorar en fin utsikt över bergen och skogen, och ett småbarns dagis. Det sörjer jag mest över faktiskt. Jag förlorar även rätt mycket sol, men det är jag bara glad för. Sol får man tillräckligt av i detta land.

Men; vad får jag? Jo, jag får ett svalare rum! Utan fuktig luft! Mindre buller från vägen! Jag får dessutom en bättre möblering, och 2000yen extra i plånboken per månad! XD XD XD

 

Mitt nya rum. Min nya inredning. Och ja - det ÄR ett papper som hänger i klädnypan - min läxa tills på måndag. Praktiskt och bra, slipper man ha dom drällandes på golvet - och man kan bara sträcka sig upp, dra ned ett blad man behöver och sedan sätta fast det igen när man är klar med det :D

 

Mycket bättre städat på golvet nu ifa. Med kläderna bakom datorn, så kan man stänga resväskorna

 

Det hela blev så stilrent att till och med min kavaj kunde få sig en plats på väggen!

 

Trafiken utanför mitt fönster. Det randiga är myggnätet. Bilden tagen med x5 zoom

 

Angående min lägenhet: Jag har fått tag på en svenska som tittade förbi vårat Guest House idag. Hon skulle höra sig för bland sina vänner och deras hyresvärdar, för att se om det eventuellt finns en billig och bra lägenhet. Kontakter är A och O i japan när det kommer till sådana här affärer.

Så det blir spännande att se vart detta leder till :P

Dagens första jordbävning!!! Skakade rejält i natt, känns extra mycket om man ligger på golvet. Trodde först att någon bara ruskade om mig lite. Skalvet mätte 5.6 i magnitud, och 4 på den japanska skak-skalan. Man vaknade visserligen av skalvet, vände på sig, och sedan somnade man om igen - skedde ju mitt i natten, alldeles för trött för att ens orka bry sig om det :P

En de av min skola

 

en annan del av min skola

 

Anslagstavlan

 

 

Ingen rolig dag dock; måste till kontoret idag för att skriva under kontraktet, klockan 10, vilket sabbar hela min planerade studiemorgon -.-

Trött så in i helvete, vet inte vart stället ligger, men man torskar nog dit... problemet är, vad skall man göra sen till 13:30? Förmodligen har vi prov på det vi gjorde dagen innan, och ORKA gå hem igen och plugga, för att sedan gå TILLBAKA till skolan...

Skulle ha gjort det igår, men snubben sköt fram det till idag - tur väl så är det fredag idag, så jag kan ägna mig åt lite plugg över helgen istället. Men endå.
Alltid något som skall hindra en från sina planer. Så bisarrt -.-